Det finns en särskild känsla som uppstår när avståndet mellan en idé och något som fungerar plötsligt krymper ihop. Ena minuten ligger något i den mentala skräplådan märkt någon gång. I nästa ögonblick är det lanserat, testat, förbättrat och märkligt nära att vara bra. Inte perfekt. Inte färdigt. Men verkligt.
Den känslan är vibben.
Många hör fortfarande ”AI” och ”vibekodning” och föreställer sig något oseriöst: någon som slänger in en önskan i en chattbot, får spagetti tillbaka och förklarar att framtiden har anlänt. Den bilden är rolig, men missar poängen fullständigt.
Det verkliga löftet är inte att ingenjörsarbetet försvinner. Det verkliga löftet är att slingan mellan idé, implementation, återkoppling och revidering blir så kort att drivkraften slutar dö på vägen.
Det förändrar mer än kodning. Det förändrar vem som får bygga, reparera, leverera och förstå komplicerade saker.
För mig är det vibelivets verkliga löfte.
Det handlar inte om att ersätta den som bygger. Det handlar om att ta bort dödtiden mellan det du kan föreställa dig och det du faktiskt kan få att hända.
Vibben är inte ”inget ingenjörsarbete”. Vibben är komprimerad iteration.
Det här är delen folk missar.
Vibekodning är inte bara att skriva önskningar i en terminal och hoppas att maskinen råkade uppfinna kompetens. Det är en tätare samarbetsslinga. Du behöver fortfarande omdöme. Du behöver fortfarande smak. Du måste fortfarande märka när huvudanimationen är tråkig, när analysen utlöses två gånger, när AI:n inte ska ansluta automatiskt till röst eller när jaktplanet du bad om ser mer ut som ett luftskepp än ett stridsflygplan.
Vibben är inte frånvaro av hantverk. Vibben är komprimerad iteration.
Du stannar i den kreativa slingan. Modellen bär en enorm del av implementationsbördan. Du styr, kritiserar, omdirigerar och förfinar. Det är där magin finns. Inte i att ge upp upphovet, utan i att behålla det och samtidigt öka drivkraften dramatiskt.
När du väl känner att slingan klickar på plats är det svårt att gå tillbaka.
Jag vibekodade den här webbplatsen till existens
Ögonblicket då detta blev verkligt för mig var när jag byggde om den här webbplatsen med OpenAI:s Codex.
Jag använde inte Codex som en chattbot. Jag använde det mer som en snabb teknisk samarbetspartner med oändligt tålamod. Jag gav det riktning, smak och begränsningar på vanlig engelska. Det omsatte detta till fungerande kod som vi kunde testa direkt. Inte någon gång i framtiden. Inte efter tre veckors uppsättningsspiral. Just nu.
I en handfull trådar blev det till att bygga om moebis.com från den gamla Ghost-installationen till en React-, Vite- och TypeScript-stack, med inlägg och taggar överförda, ett tillagt administratörsgränssnitt med redigering och uppladdning, stramare sidanimationer, en rättelse av dubbelräkning i Google Analytics, modalfönstret ”Chat with Moebis” och en kontextpipeline som samlar inlägg, sidor och socialt innehåll i både en rå context.md och en komprimerad minnesfil för chattboten.
Och så fanns det roliga. 1942-projektet slutade kännas som ett provisoriskt experiment och började kännas som ett riktigt arkadspel.
Det är ingen leksaksdemonstration. Det är ett projekt som levereras.
Det gamla sättet att tänka på en sådan ombyggnad är: Jag borde nog avsätta en månad, tömma kalendern, sätta mig in i varje lager av stacken på nytt och sedan kanske börja. Det nya sättet är: låt mig öppna en tråd, bestämma riktningen och börja fatta beslut.
Det skiftet spelar roll.
För det som oftast dödar goda idéer är sällan total oförmåga. Det är friktion. Det är kontextbyten. Det är den mentala avgiften för att komma i gång. Vibekodning sänker den avgiften tillräckligt för att fler idéer ska nå mållinjen.
Jag vibekodade min NAS tillbaka till livet
Det är här det blev verkligt lärorikt.
De flesta hör ”vibekodning” och tror att det betyder att få ihop en liten app på en eftermiddag. Jag fick en mycket rörigare variant: att använda Codex som hjälppilot för att reparera min faktiska heminfrastruktur.
Home Assistant bodde i en TrueNAS-VM eftersom HomeKit behövde mDNS. Den lilla irritationen blev till fullskalig hemlabbskirurgi: Docker-nätverk, Zigbee USB-vidarekoppling, Cloudflare-tunnlar, gamla Home Assistant-register, SMART-fel, märkligheter med ZFS-cache och en mycket temperamentsfull LG-luftkonditionering.
Med andra ord, normalt hemlabbsbeteende.
Det som gjorde Codex verkligt användbart var inte bara att det kunde skriva kodsnuttar eller skalkommandon. Det kunde behålla greppet om hela problemet medan jag fortsatte att peta i ett lager i taget. Vi flyttade Home Assistant från VM:en till en anpassad TrueNAS-app med egen LAN-IP, mappade SkyConnect Zigbee-dongeln till containern, återställde det dolda .storage-tillstånd som Home Assistant faktiskt är beroende av, rättade Cloudflare-tunneln genom att rikta den mot containertjänsten i stället för att låtsas att den var en vanlig LAN-värd och rensade bort gammalt HACS-, SmartThinQ- och hassio-skräp som gränssnittet aldrig skulle ha rett ut ordentligt självt.
Det mest avslöjande var hur ofta svaret inte var ”Docker är trasigt”.
När migreringen hade lugnat sig var de återstående problemen precis den sorts verklighetsnonsens som gör hemlabb så lärorika och absurda: en åldrande LG-enhet som tappade Wi-Fi, en routeromstart som ändrade precis tillräckligt mycket radiobeteende för att störa en känslig klient, en Plex-app vars webbknapp försvann trots att tjänsten i sig fungerade och en NVMe-enhet som misslyckades med SMART-självtester medan den fortfarande försökte klä ut sig till en pålitlig cacheenhet.
Codex hjälpte till att skilja containerproblemen från nätverksproblemen och nätverksproblemen från hårdvaruproblemen. Det är i princip hela grejen när du felsöker en NAS som långsamt samlat på sig ansvarsområden som en garagehylla som på något vis blev ett operativsystem.
Det här är den sorts vibekodning jag tycker är mest intressant. Inte ”be AI om kod och be en bön”. Snarare en snabb, tålmodig och djupt teknisk andra hjärna medan du gör verkligt systemarbete. Delvis gummianka, delvis forskningsassistent, delvis skalkunnig lagkamrat.
Det är inget jippo. Det är hävstång.
Jag vibekodade Atlas i tankens hastighet
Att bygga Atlas med Codex lärde mig något annat också: det bästa AI-samarbetet känns inte som en enda gigantisk, heroisk prompt. Det känns som produktutveckling där väntetiden skalats bort.
En tråd handlade om att få skicka-knappen att kännas rätt i ljust läge. En annan om att skilja Omni-chatthistoriken från resten av appen. Andra tog itu med markdown-rendering, återställning av poddsessioner, ordlistedriven kontext, röstbeteende och till slut CopilotKit-drivna verktyg i transkriptionen.
Det är så verkliga produkter faktiskt växer. Inte genom en enda dramatisk uppfinnarakt, utan genom tusen mycket specifika beslut, omtag, förbättringar och rättelser.
Så såg vibekodning ut här. Ingen magi. Inte ”AI ersatte ingenjörsarbetet”. Snarare en tätare slinga mellan att upptäcka något och att leverera det.
Jag kunde säga ”flytta tillbaka mikrofonen bredvid inmatningen”, ”logga inte tonändringar om de inte faktiskt användes” eller ”gör ordlistetermer tillgängliga i varje konversation”, och Codex kunde följa önskemålet genom React-komponenter, tillståndsflöden, serverlogik och Netlify-funktioner utan att tappa tråden.
Den sista delen spelar roll.
För spektakulärt funktionsarbete är bara halva jobbet. Det oglamorösa arbetet är det som hindrar en produkt från att kollapsa under sin egen rörelseenergi. TypeScript-migrering. Fler tester. Refaktoreringar. Utbrytning av hooks. Rättelser av sessionslagring. Underhåll av ändringsloggen. Det tråkiga, nödvändiga, strukturella arbetet som vanligtvis konkurrerar med det roliga och förlorar.
Codex var användbart där också.
Atlas utvecklades och blev renare samtidigt. Så ser sund fart ut. Snabbt behöver inte betyda skört. Vibekodning fungerar egentligen bara när fart paras med tillräcklig struktur för att fortsätta leverera.
Det är därför jag hela tiden återkommer till samma slutsats: modellen är inte oraklet. Den är samarbetspartnern. Jag bidrar fortfarande med omdöme, prioriteringar och smak. Codex bidrar med fart, kontextbevarande och tålamod att nöta sig igenom implementationsdetaljer i samma sekund som en idé uppstår.
Resultatet är inte ”AI byggde min app åt mig”.
Det ligger närmare detta: jag stannade kvar i den kreativa slingan och slingan blev snabb nog för att kännas som att bygga i tankens hastighet.
Jag vibekodade min deklaration, och det kan vara den bästa demonstrationen av alla
Här kommer vändningen: en av de bästa demonstrationerna av vibekodning hade ingenting att göra med att lansera en app.
Det var skatten.
Jag riktade Codex mot en mapp full av lönebesked, mäklarbesked, 1099-blanketter, bekräftelser på kvartalsvisa preliminärskattebetalningar och handlingar om utländsk anställning och sade i princip: hjälp mig att göra den här röran till en strukturerad deklaration.
Det som hände sedan kändes inte som automatisk komplettering. Det kändes som att ha en obevekligt tålmodig operatör bredvid mig som läste varje PDF, stämde av siffror, kontrollerade regler och långsamt förvandlade en kaotisk dokumenthög till ett användbart arbetsdokument.
Och det är därför hela kritiken om att ”vibekodning bara är för leksaksappar” faller samman.
Den verkliga magin finns i livets tråkiga, friktionsfyllda och dokumenttunga delar. Platserna där ingen är ivrig att börja, där komplexiteten är utspridd över filer, blanketter, antaganden och gränsfall och där halva kampen bara är att hålla hela problemet i arbetsminnet tillräckligt länge för att komma framåt.
Processen förblev samtalande och följsam medan det underliggande arbetet var metodiskt. Först identifiera dokumenten. Sedan skilja utländsk lön från amerikansk inkomst av eget företagande. Sedan spåra försäljningen i aktieprogrammet. Sedan hitta de kvartalsvisa preliminärskattebetalningarna. Sedan avgöra om avräkning av utländsk skatt, undantaget för utländsk arbetsinkomst eller ett socialförsäkringsavtal spelade roll.
Vibben var lös. Bokföringen var det inte.
Den skillnaden är viktig. Arbete där mycket står på spel kräver fortfarande granskning. Omdöme spelar fortfarande roll. Men Codex gav mig ett mycket bättre underlag för omdöme. Det förde ett löpande arbetsdokument, synliggjorde sina antaganden, visade var uppskattningen var säker och var den fortfarande var preliminär, och skilde mellan sådant som ändrar skatten och sådant som bara ändrar rapporteringen.
Det är en större sak än folk inser.
För AI är inte bara användbar när den hjälper dig att uppfinna något nytt. Den är användbar när den hjälper dig att skapa struktur i kaos.
Ibland är det kraftfullaste en modell kan göra att ta en enorm, tvetydig röra och förvandla den till en följd av begripliga nästa steg.
Det här är det verkliga aha-ögonblicket
Aha-ögonblicket är inte ”wow, AI kan koda”.
Det är detta: mycket av arbetet som tidigare kändes blockerat av tid, tekniskt merarbete eller ren röra ligger plötsligt inom räckhåll.
Flaskhalsen har flyttat sig.
Länge var frågan: ”Har jag exakt de färdigheter som krävs för att genomföra det här?” Allt oftare är den bättre frågan: ”Kan jag beskriva vad jag vill ha, granska det som kommer tillbaka och styra det mot något bra?”
Det är en mycket mer tillgänglig uppsättning färdigheter.
Betydelsen ligger inte i nyheten. Den ligger i hävstången. AI omfördelar hävstång från människor som kan varje syntaxregel utantill till människor som kan formulera problem tydligt, bedöma resultat och iterera intelligent.
Du behöver inte vara världens bästa ingenjör för att ha nytta av det här. Du behöver smak. Du behöver nyfikenhet. Du behöver vilja iterera. Du behöver tillräckligt omdöme för att veta när något är fel, ofullständigt, riskabelt eller fult.
Med andra ord måste du hålla dig vaken vid ratten.
Det är vibelivet i en mening: mänsklig avsikt, maskinell drivkraft.
Och när du väl börjar se AI på det sättet ökar dess användbarhet snabbt.
Det är inte bara för appar. Det är för infrastruktur. Det är för forskning. Det är för drift. Det är för pappersarbete. Det är för underhåll. Det är för sidoprojekt som legat halvfärdiga i månader. Det är för de märkliga tisdagsproblemen som ingen skriver invigningstal om, men som alla faktiskt lever med.
Det är därför det här spelar roll.
Inte för att AI gör alla till magiker. För att den ger vanliga byggare, fixare, operatörer och nyfikna människor dramatiskt större handlingsförmåga.
Det låter fler börja.
Det låter fler fortsätta.
Det låter fler bli färdiga.
Endast god stämning
Så nej, vibekodning handlar inte om att överge noggrannhet och sväva genom livet på ett moln av autogenererad optimism.
Det handlar om att arbeta på ett sätt där drivkraft slår rädsla. Där idéer inte dör i väntan på perfekta förhållanden. Där trasiga system blir möjliga att lösa. Där avståndet mellan ”det borde jag göra någon gång” och ”jag har levererat det” hela tiden blir kortare.
AI fick mig inte att sluta vara den som bygger.
Det gjorde den som bygger svårare att stoppa.
Det är därför jag tror på vibekodning. Det är därför jag tycker att fler borde ge sig själva tillåtelse att prova. Och det är därför framtiden känns mindre som ersättning och mer som förstärkning.
Ta med smaken.
Ta med omdömet.
Ta med den konstiga idén, den trasiga NAS:en, den halvbyggda produkten, högen med skatteblanketter, det som tyst har knackat dig på axeln i sex månader.
Sätt sedan i gång.
Maskinen kan hålla jämna steg nu.
Endast god stämning.
