För tio år sedan skrev jag En amerikan utomlands i Slovakien. Jag pratade om bubblor. Familjens och vännernas lilla bubbla, stadens medelstora bubbla, landets och kulturens större bubbla. Sedan skrev jag om antibubblan, världen utanför allt detta.
Nåväl, tio år senare är jag fortfarande här. Fortfarande i Slovakien. Fortfarande utanför bubblan. Eller kanske blev bubblan bara mycket större.
Att bo mitt i Europa förändrar ens känsla för avstånd. Italien, Spanien, Frankrike, Tyskland, Tjeckien, Österrike, öar i Grekland, Menorca. Det är platser man faktiskt kan åka till. De är inga abstrakta resmål på en karta. De blir minnen, måltider, tågstationer, flygförseningar, hotellfrukostar, stränder, museer och små gator som man vandrar genom medan man undrar hur människorna lever där. I år ska vi till Montenegro, min första gång på Balkan, och jag är förväntansfull av samma skäl som när jag första gången gick in i en slovakisk mataffär. Vad är det här för plats? Vad äter de? Vad värdesätter de? Vad kan jag lära mig här?
Att resa tillbaka till USA är på något sätt mindre enkelt. Jag har ett amerikanskt pass och ett slovakiskt permanent uppehållskort, och man kunde tro att det räckte. Men gränskontrollen i Wien besvärade mig ändå på grund av stämplarna i passet. Jag är fortfarande inte helt säker på vilka dokument jag behöver för att smidigt röra mig mellan de två liv jag lever. Det är en av de märkliga sakerna med att ha varit utomlands så länge. Man hör hemma här, men inte helt. Man hör hemma där, men varje år känns även det lite längre bort.
Sedan kom covid.
Att gå igenom covid i Europa var en utbildning i sig. Vacciner, vaccinationskort, QR-koder, regler som ändrades varannan vecka, gränser som öppnades och stängdes som dörrar i ett spökhus. Det var första gången jag verkligen kände hur Europa både är en helhet och inte en helhet. EU kan kännas enat tills det plötsligt inte gör det. Varje land har sina egna regler, sin egen panik, sitt eget pappersarbete, sitt eget sätt att säga: ”ja, men inte så.”
Och sedan invaderade Ryssland Ukraina.
Det är svårt att förklara för amerikaner hur det känns att bo så nära ett krig. Ukraina är inte någon avlägsen plats i en nyhetsremsa på kabel-tv. Det ligger precis där. Det är en granne. Man läser uppdateringarna varje dag. Man ser de fruktansvärda saker ryssarna gör. Man ser Europa försöka svara med beslutsamhet och ser sedan länder som Ungern under Orbán blockera, fördröja, urvattna och motarbeta den beslutsamheten. Det gör en arg på ett sätt som är svårt att lägga undan vid dagens slut.
Det finns saker jag fortfarande älskar djupt med Europa. Kulturen. Maten. Mina kollegor. Slovakiens natur, som fortfarande är en av världens mest underskattade skatter. Skogarna, bergen, trädgårdarna, hur människor här fortfarande förstår att uteliv är en del av att vara vid liv. Slovaker fortsätter att överraska mig med hur jordnära och vänliga de kan vara.
Även vården har varit fantastisk för mig. För tio år sedan skrev jag att systemet var lite både och, men mest bättre. Det tycker jag fortfarande. Mina läkare här har varit utmärkta, särskilt inom förebyggande vård. De behandlar tillstånd innan de blir katastrofer. Recept är fortfarande chockerande billiga jämfört med Amerika. Visst finns det frustrationer, men den övergripande känslan är att vården här inte försöker ruinera dig för brottet att behöva hjälp.
En annan oväntad hobby som vuxit fram ur livet här är surdegsbröd. Ett trevligt lokalt bageri gav mig lite surdegsgrund gratis, och den lilla burken med levande mjöl och vatten har gett min familj fantastiskt bröd. Det är något djupt tillfredsställande med det. Man matar den, väntar på den, viker, formar och gräddar den, och plötsligt doftar hela huset bageri. Vi har fortfarande svårt att hitta bagels här, så jag bakar egna. Liksom mycket annat med att bo utomlands började det som något jag saknade hemifrån och blev något jag lärde mig att göra själv.
Maten är fortfarande en av mina favoritdelar av att bo här. Allt är inte bättre, men mycket är det. Det enkla kan vara fantastiskt. Grillad mat, frukt från en trädgård, soppa som smakar som om någon brytt sig om den. För tio år sedan skrev jag om rožky, gulasch, knedľa och orange äggulor. Nu blir jag fortfarande entusiastisk över samma slags saker, bara med lite större självförtroende och mycket mer surdegsmjöl på bänken.
Men Europa har också denna förmyndarinstinkt som gör mig galen.
Allt försämras. Vattenflaskor har nu plastkorkar som vägrar lossna, som om jag vore en småunge man inte kan lita på nära ett återvinningskärl. AI-funktioner på Apple-enheter är blockerade. Jag flyttade till slut mina Apple-enheter från den amerikanska butiken till EU-butiken för att kunna använda bilappen ordentligt i Europa, och plötsligt är jag utestängd från Siri AI-funktioner, Apple News och till och med funktioner som att använda min iPhone från macOS. Google Chrome blockerar AI-funktioner i webbläsaren. Codex blockeras från mer användbara saker som datorstyrning. Det börjar kännas som om vi är andra klassens digitala bönder här i EU. Resten av världen får framtiden och vi får ett regelefterlevnadsmemo.
Jag förstår impulsen att skydda människor. Det gör jag. Men någonstans blir skydd till förlamning. Europa har så mycket talang, kultur, intelligens och historia, men verkar ändå ofta fast beslutet att reglera sig in i långsamfilen. Det är frustrerande att bo på en plats som är så vacker och kapabel och ständigt känna att innovation är något som händer någon annanstans.
En hobby som passat perfekt in i det här europeiska livet är att flyga drönare. Jag gick igenom certifieringsprocessen och fick min EU-drönarlicens, vilket kändes mycket europeiskt på bästa och mest pappersintensiva sätt. Det fina är att när man klarat certifieringarna kan man flyga drönare i EU-länderna inom samma grundläggande ramverk. Det är faktiskt fantastiskt. Jag kan resa med en drönare utan att känna att jag börjar från noll varje gång jag korsar en gräns. Europas regler kan vara frustrerande, men då och då är reglerna faktiskt vettiga.
Och sedan blickar jag tillbaka mot Amerika och känner mig inte direkt lugnad.
Att se Trumpadministrationen behandla EU och Amerikas allierade världen över illa har varit oändligt frustrerande. Kanada, av alla länder, behandlas som någon sorts fiende. Hanteringen av Iran är bisarr och vårdslös, och nu får alla känna av den genom bränslepriser och global oro. Kina, Ryssland och Iran tornar alla upp sig större nu. Världen känns mer instabil än för tio år sedan. Kanske är den det. Kanske är jag bara äldre och mer uppmärksam. Hur som helst känns bubblan tunnare.
Den största förändringen i mitt liv är dock inte politisk. Det är Emma.
Två år efter att jag skrev det första inlägget föddes min dotter här i Slovakien. Hon är de senaste tio årens höjdpunkt. Oändlig glädje. Oändlig kärlek. Oändlig optimism. Att få ett barn fött in i detta liv mellan kulturer förändrar allt. Hon är slovakisk och amerikansk. Hon hör hemma här på ett sätt jag aldrig helt kommer att göra, och hon förbinder mig med platsen på ett sätt inget annat kunde.
Jag arbetar numera också med AI på ett stort teknikföretag, vilket är ett eget märkligt pussel. Jag tillbringar dagarna mitt i en av vår tids viktigaste tekniska omställningar och oroar mig samtidigt för vad den kan göra med arbetsmarknaden, kreativiteten, tilliten, sanningen och människor som bara vill försörja sig. Det är fascinerande och oroande på samma gång. Jag älskar tekniken. Jag oroar mig för konsekvenserna. Båda sakerna är sanna.
Så tio år senare har min bubbla vuxit. Mycket.
Den omfattar Slovakien, Amerika, Europa, Ukraina, familj, arbete, AI, krig, resor, byråkrati, utmärkta läkare, löjliga flaskkorkar, billiga recept, vackra berg, fantastiska soppor, drönare, surdegsgrund, hembakade bagels, digital frustration och en liten flicka som får framtiden att kännas värd att kämpa för.
Jag vill fortfarande inte ha perfekt. Jag vill fortfarande ha annorlunda. Jag tror fortfarande att ett av de bästa en människa kan göra är att kliva utanför bubblan.
Jag hoppas bara att bubblan inte spricker.
Livet går vidare, och det måste vi också. För en bättre framtid. För våra barn. För varandra.
Och särskilt för Ukrainas folk.
